EN PERFEKT OBALANS.

Det är den lyckligaste dagen på veckan, fredag och strålande solsken letar sig in genom mitt fönster och kittlar mina ögonlock. Den gångna veckans grå himmel gör att jag tar in varje liten stråle och lagrar så mycket D-vitamin jag bara hinner med. En perfekt dag om det inte vore för min jobbiga förkylning och att jag ligger nedbäddad under mitt täcke. Kontraster. Oundvikliga men ibland omtumlande. I hela mitt liv har jag försökt uppnå balans i livet. De senaste åren har dock inte erbjudit mycket av den varan. Från att bo i Cambodja och Thailand för att jobba med utsatta kvinnor i sexindustrin till att köpa en vacker etta på trygga St Eriksplan. Från att en månad ha mer jobb än jag klarar av till att en annan ha all tid i världen. Från att en vecka umgås med Noah hela dagarna till att vara ifrån honom en vecka. Från att etablera ett företag i Sverige till att planera en flytt utomlands. Från svart till vitt och inget grått däremellan. Men jag har insett att livets kontraster gör att man uppskattar dess säsonger så mycket mer. Det är svårare att ta saker för givet när allting plötsligt kan ändras och man aldrig riktigt vet när. Det tvingar en att vara mer närvarande och leva i stunden. Att suga in så mycket en bara kan av de stunder som betyder något. Well, när jag och Noah är 70+ någonting så kanske vi når en mer stillsam tillvaro men fram tills dess ska vi leva så mycket vi bara kan. I vår perfekta obalans.

OM VI INTE TESTAR FÅR VI ALDRIG VETA.

En plötslig och obetydlig tanke blir till en dröm. En dröm som envist etsar sig fast i vårt inre och vägrar släppa taget. Vissa delar vi generöst med oss av till nära och kära medan andra är skörare och hålls inlåsta i vårt hjärtas innersta rum. Där inne får den ruva och mogna tills den en dag är redo att möta omvärlden. Likt en larv i sin puppa. Men kommer vi att släppa ut den när dagen är kommen? Kommer vi ge den möjligheten att utvecklas till en magnifik fjäril? Vi frågar oss själva om vi är beredda att uppoffra och kämpa för den lilla färglösa larven? Om vi är beredda att misslyckas om och om igen för att slutligen nå resultat? Men om vi inte testar får vi aldrig veta. 

Steget mellan dröm och verklighet stavas våga. Fyra oskyldiga bokstäver som bildar ett för många skrämmande ord. Det leder oss på okända obekväma vägar och kräver mycket av oss. Är det värt att kasta sig ut och pröva dess sköra vingar? Det kommer det att vara när vi står där på andra sidan. När vi ser tillbaka på resan som ledde oss hit och på stegen vi tog som gjorde oss modigare. Vad innebär våga för dig idag? Är det att ringa någon? Att skicka iväg ett mail som legat i utkorgen alldeles för länge? Eller är det att ställa dig upp igen och fortsätta försöka trots tidigare misslyckanden? För kanske är det just din dröm som är värd att kämpa för? Kanske är det just din dröm som har potential att förändra vår värld till det bättre. Och om vi inte testar får vi aldrig veta. 

LOS ANGELES.

Foto: Noah Agemo

Foto: Noah Agemo

                  Foto: Noah Agemo

Los Angeles.

Staden jag förfasats och frustrerats över men också känt en oerhörd tacksamhet för. På den här platsen för snart 3,5 år sedan hittade jag mig själv, min tro och mitt syfte. Det är ingen dålig trio och ingenting man direkt förväntar sig av en stad som består av så mycket plast och yta. Det finns mycket här jag inte vill vara en del av. En kultur och struktur jag inte vill bidra till. Men jag kan inte förneka att den ändå besitter en oemotståndlig dragningskraft. Det här är staden där många drömmar säkerligen har slukats av dess väldiga gestalt. Staden där över 18 miljoner människor bor och alla klarar sig själva. Men det är också staden som omfamnar mångfald, kreativitet, kontraster och förändring. En stad där allt är möjligt för den som vågar ta för sig. Visst finns det utrymme för en hel del förbättring men trots det så är Los Angeles onekligen en av dem bättre platserna på jorden för mig. Jag längtar tills vi ses igen, förhoppningsvis blir det om inte allt för lång tid. xx



  

Matador beach, Malibu

Lake View Terrace

Ventura

The Line Hotel, Korea Town

Tortoise general store, Abbot Kinney - Venice

Stumptown, Arts district

Eightfold coffe, Silverlake

Manhattan beach

Baffo street food, Arts district

Buttercup Inredningsbutik, Arts district

Stumptown, Arts district

Beer belly restaurant, Korea town

Acai, The platform - Culver city

Marina del rey

MITT 2017 OCH OFRIVILLIG AMNESI

Ibland går jag rätt fort fram och skyndar vidare till nästa utmaning. En egenskap jag egentligen tycker om hos mig själv men som också medför en mindre älskvärd sida. Jag tycks nämligen aldrig komma ihåg sådant som alla andra verkar minnas. Nu är jag så klart inte ensam i världen om att stundvis lida av (självdiagnostiserad) amnesi, eller? Finns ni där ute som kan relatera? Om inte så är det en risk jag är villig att ta. För under de första dagarna av varje nytt år börjar jag alltid reflektera över det gångna. Nådde jag mina mål? Gick mina drömmar i uppfyllelse och är de värda att fortsätta kämpa för? Jag utvärderar, omstrukturerar och effektiviserar. Ni vet hur det är. Men mitt i allt grubblande så slår det mig att mycket av det vackra som året bjudit på redan har hunnit leta sig långt bak i mitt medvetande. Där inne råder hård konkurrens om vem som ska få ta mest plats och tyvärr förlorar oftast det som redan upplevts eller utforskats. Om jag är nostalgisk? Fråga min familj. De kommer att leverera den nakna sanningen. 

Denna ofrivilliga minnesförlust som ibland infinner sig kan ta skepnaden av både en gåva och en förbannelse. En gåva i den bemärkelsen att jag inte ältar tunga och jobbiga händelser allt för länge. Vilket oprovocerat leder till en positiv livsåskådning. Och då undrar ni kanske på vilket sätt det är en förbannelse? Jo, för att alla de roliga, underbara och härliga minnena som gärna hade fått göra sig påminda en grå vardag i januari i detta nu utkämpar en brottningskamp med de nya, färskare och mer intressanta minnena. Och kampen är inte rättvis. Därför har kalendern, Facebookalbumen och Instagram blivit mina allra bästa vänner. Lite sorgligt kan tyckas. Men utan dessa livsviktiga verktyg hade jag famlat runt som i en dimma utan minsta möjlighet till att se klart.

Så, vad jag vill säga med allt detta är att en tillbakablick på 2017 fyller mig med en känsla av tacksamhet och påminner mig om vad som är viktigt. Det hjälper mig att prioritera rätt inför det som ligger framför. Jag har förstått att man ibland måste ta en titt i backspegeln för att inte glömma bort var man är påväg, hur långt man har kommit och vilka människor som gjort avtryck längs resans gång. Därför bjuder jag på några av årets höjdpunkter i bilder av den enkla anledningen att vi inte får glömma bort det fina som livet ger.

Men oroa er inte, det mesta av detta är ännu färskt i minnet. Ännu...

Min älskade lillasyster Emma gifte sig med sin Joshua.

Och min älskade Noah fångade dagen med magiska bilder.

Stolta systrar och bröllopsvärdinnor som höll i trådarna för årets fest.

Året har bestått av många roliga jobb, projekt och nya bekantskaper. År 2017 kommer jag alltid att minnas som året då jag klev ut i frilanslivet.

Foto: Sara Ullvetter

Foto: Sara Ullvetter

Foto: Sara Ullvetter

Paris. Ni förstår.

Foto: Noah Agemo

Foto: Noah Agemo

Foto: Noah Agemo

Min och Noahs första sommar som storstadsbor spenderades på cykel. Varje somrigt hörn och badvänlig klippa utforskades. 

Foto: Noah Agemo

Sist men absolut inte minst gav 2017 mig en ny familjemedlem. Min svägerska Ellen och hennes man Mattias är de lyckliga föräldrarna till denna godbiten vid namn Alessio.

Tack för ett inspirerande, frustrerande, utvecklande, utmanande, roligt och spännande år. Jag förväntar mig mycket av dig, 2018. 

MITT STÖRSTA BERG

    Foto: Noah Agemo

När jag vill göra något, så finns det ju egentligen ingenting som hindrar mig från att göra det.

Förutom rädslan för vad andra ska tycka och tänka.

Bristen på bekräftelse över att det är en bra ide.

Negativa kommentarer från personer jag lyssnar till.

Känslan av att jag är för ung och oerfaren. 

Känslan av otillräcklighet.

Men bortsätt från det finns ju egentligen ingenting som kan hindra mig från att nå mina drömmar.

Förutom jag själv.

Mitt största berg att bestiga är min egen känsla av otillräcklighet. 

Med en inre övertygelse, hårt arbete och mod kommer jag en bit. Men ofta är det människors uppmuntran som får mig att fortsätta, som vattnar drömmen och ger den bränsle. 

Jag har märkt att även om jag omger mig med ja-sägare så är det omöjligt att undvika dem som vet hur saker borde gå till, vilken väg som leder vart och vill berätta för mig hur jag ska ta mig dit.

Det är enkelt att lyssna till dem rösterna.

Jag stör ingen. Jag håller mig på min plats. Jag sticker inte i någons ögon.

Det är tryggt. 

Men om vi alla går på samma vägar kommer vi också att sluta upp på samma ställe. En plats där det tillslut blir trångt och svårt att få luft. En plats där alla stöps i samma form och har samma åsikter. En plats där ingen längre utvecklas eller tänker i nya banor.

Nej, det är ingen plats jag vil vara på.

Jag påminner mig om det när vägen framför känns ensam.

För att få se något nytt behöver vi gå dit ingen tidigare gått.

Och vårt första berg att bestiga är vår egen känsla av otillräcklighet.

   

ÖVERLEVA

Foto: Noah Agemo

Hur överlever man egentligen novembermörkret?

Hur överlever man innan den första snön fallit och tillför lite ljus till vår dystra tillvaro?

Hur överlever man när december med sitt julmys och nyårsfirande känns långt bort?

Man gör det bara. Det har varit min livsfilosofi varje vinter fram tills nu. 

Varje år när denna outhärdliga period går mot sitt slut är jag nätt och jämnt vid mina sinnens fulla bruk.

Efter en ständig kamp mot mörker och kyla. Mot bitterhet och D-vitaminbrist. Mot orkeslöshet och apati känner jag mig helt slut, redo att ge upp och släppa taget.

Men aldrig mer.  

Jag har äntligen listat ut det. Hur man överlever november.

Omöjligt, säger ni. När solen går ner 15.30 och all grönska förvandlats till 50 nyanser av grått.

Men, det är ju ändå mitt liv och jag bestämmer hur jag vill leva det.

Så här mina damer och herrar kommer Idas Hur-man-överlever-november-lista. Känn dig fri att ta del av dessa ej så avancerade life-hacks eller bara njuta av att du redan visste om dem och alltid tagit dig genom november månad med värdigheten i behåll.

Foto: Noah Agemo

1. Klä dig varmt!
Ta på dig din vinterjacka. Nu. Folk säger att man ska frysa in vintern, men lyssna inte på dem. Det är inte värt det.

2. Boka in en resa till varmare breddgrader.
Vi har bokat en resa i januari att se fram emot. Något som hjälper att tänka på när D-vitaminbristen gör sig påmind.

The Line hotel, LA

3. Regelbundna kaffedejter med folk som ger energi. 
Förslagsvis på något av dessa kaféer:
Snickarbacken
Gast
Pascal
Kaffeverket
Pom och flora
Krukor och cafe
Fabrique

4. GÅ UT I SOLEN.
När den tittar fram. 

5. Träna regelbundet.
Morgonträning ger mig alltid extra mycket energi för dagen. OM jag lyckas ta mig upp ur sängen. Annars funkar eftermiddagar med, för dem liksom mig tycker om att sova lite längre.

6. Ät och laga god mat!
Inte sötsaker, mat. Egentligen tycker jag inte om att lägga tid i köket men att hitta en ny spännande rätt att laga varje fredag eftermiddag ÄR kul! Och att göra det med någon man tycker om.


Så, November. BRING IT ON!